VISST GÖR DET ONT

För någon vecka sedan var jag och mina fina elever i kursen "Mental träning" ute i skogen där Karin Boyes minnessten ligger. Karin var ofta i Alingsås på 40-talet. Här hälsade hon på sin väninna som bodde i staden. Sorgligt nog var det också här som hon valde att ta sitt liv. Det gjorde hon just i den här dungen natten till den 24 april 1941.

Egentligen var vi ute i det fina vårvädret i annat syfte. Vi var i skogen för att skogsbada. Samtidigt kom vi att landa i fina samtal om Karin, hennes liv, våra liv, världen och hennes poesi och dikter.

Idag vill jag därför dela en dikt med er som Karin skrivit.

En dikt som betyder mycket för mig. Den handlar om personlig utveckling,att följa sitt hjärta och att våga vara modig.

Dikten är ur diktsamlingen "För trädets skull"

(Och du, har du inte besökt Karins minnessten ännu så har du ett fint utflyktsmål att se fram mot.)

"Ja, visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitter bleka? Höjlet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt som tär och spränger?

Ja, visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger.

Ja, nog är det svårt när droppar faller. Skälvande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider-tyngden drar dem nedåt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra-svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är som värst och inget hjälper, brister som i jubel trädets knoppar. Då när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvisten droppar, glömmer att de skrämdes av det nya glömmer att de fängslades för färden-känner en sekund sin största trygghet vilar i den tillit som skapar världen. "